Beskrivning
“Det är Daidalos fall som vi måste öva och som endast gudarna slipper undan. Med ett vemodigt leende finner vi oss i att leva och leva vidare. Vi lär oss att leva i vardagen utan självömkan – men också utan lyckorus. Eller som Voltaire låter Candide säga på slutet: Il faut cultiver notre jardin. Det låter som ett småborgerligt credo. Plantera rädisor! Odla kål! Desertera från mänsklighetens frihetskrig. Men det gäller bara att rätt och produktivt missförstå denna mening: om vi inte snart ser om och kultiverar vår lilla jord, denna blodiga koloniträdgård, så kommer hela mänskligheten att följa med Ikaros i fallet. Mitt hopp heter Daidalos, den konstfärdige, den skuldtyngde, den uppfinningsrike. Med honom tänker jag jämföra mig själv och mina vänner och mot honom kommer jag att ställa vår tids statsmän.”
